French Rococo Era Painter, 1695-1736 French painter and draughtsman. He was taught in Valenciennes by Jean-Baptiste Guid? (master 1697; d 1711) and also by his father, Antoine Pater (1670-1747), a sculptor whose portrait was painted by Antoine Watteau (Valenciennes, Mus. B.-A.), who was also a native of Valenciennes. He probably followed Watteau to Paris after the short stay that the latter made in Valenciennes around 1710. Pater thus became a pupil of Watteau. Watteau's difficult character led to Pater's dismissal. He then spent a few hard years on his own in Paris, before returning to Valenciennes around 1715 or 1716. He tried to work independently of the local corporation of St Luc, of which he was not a member; a number of comical legal difficulties ensued, and Pater returned to Paris in 1718. There he must have been in contact with Watteau, since he worked for some of the latter's clients, such as the dealers Pierre Sirois and Edm?-Fran?ois Gersaint, and the collector Jean de Jullienne. In the spring of 1721 the dying Watteau called Pater to him at Nogent, near Paris, apparently full of remorse for his previous attitude and wishing to instruct him in the basic tenets of his painting,   Related Paintings of Pater, Jean-Baptiste :. | Soldiers Setting out from the Etape | The Poet Roquebrune Breaks his Garter | Soldiers'Etape | A Country Festival with Soldiers Rejoicing (mk05) | Gathering of Actors from the Italian Comedy |
Related Artists:
Heinrich Foelix
painted Kurfurst Clemens Wenzeslaus von Sachsen in ca. 1776
Hans von Kulmbach
(real name Hans Suess or Hans Seß) was born around 1480 in Kulmbach, Franconia and died previous to Dec. 3, 1522 in Nuremberg. Hans von Kulmbach was the artist who created the Krakew St. John's Altar. Kulmbach probably arrived in Nuremberg around 1505. He received instruction by Jacopo de' Barbari, who for a time worked in Nuremberg. Von Kulmbach then apprenticed with Albrecht Derer and after Derer retired from painting altarpieces in 1510 Kulmbach took over most of his commissions. Kulmbach had his own workshop in Nuremberg and at times worked in Krakew. He also created artworks for emperor Maximilian I and for Margrave Casimir Hohenzollern von Brandenburg-Kulmbach. His best works were stained-glass windows in churches, such as the Maximilian stained-glass, Margrave stained-glass at St. Sebald in Nuremberg, the Welser stained-glass at the Frauenkirche and the Nikolaus altar at Lorenzkirche. In 1511 he finished the St. Mary's altar at Skałka in Krakew. The Catherine and St. John's altar also in Krakew, are among his best works.
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.